Brevet fra storesøster

Jag har alltid velat ha en lillebror eller lillesyster, det fick jag också den 20/12-03 nämligen Amandus. Det var den bästa dagen i mitt liv, det var väl kanske den dagen det gick upp för mig att jag verkligen var någon.
Jag hann aldrig träffa min efterlängtade bror innan han lämnade oss den 23/12-03 då jag befann mig i norra Sverige för att fira julen tillsammans med min mormor och morfar.

Det var ju bara några dagar kvar till julafton men ändå kunde jag inte släppa tankarna från Amandus och det fanns inte plats för något annat i mitt huvud.
Allt jag ville var att få hålla honom å känna lukten av honom, jag funderade på att åka hem alldeles själv många gånger, att göra allt för att få ha honom nära mig. Tankarna blev aldrig mer än tankar, vilket jag ångrar mycket nu..
Jag fick relativt täta telefonsamtal ifrån pappa och varje gång var jag lika rädd när jag svarade, ville höra att allt var bra men någonstans inom mig visste jag att jag inte skulle få det.

Har hört att Amandus var väldigt lik mig när jag var bebis, dom orden värderar jag högt även om dom kanske inte är ”menade” på det sättet.
Men att få höra att man har haft en lillebror som var lik en själv men som man aldrig träffat ger en styrkan att orka gå vidare, man kan se lite av honom i sig själv på något sätt.

Jag har märkt att folk tror att det ska vara så mycket lättare att gå vidare när man aldrig hann träffas, tror nog att de kan vara svårare ibland faktiskt, det finns ju så många tankar och funderingar som man inte fått/kommer att få svar på och jag kan inte neka till att jag har skuld känslor, vet att jag inte kunde komma till honom, men dom finns där ändå…

Det verkar som att folk inte förstår att det fortfarande är ens lillebror det handlar om, ens eget kött å blod till viss del. Jag kan fortfarande gråta när jag är ensam, jag tänker på honom ofta och tittar på bilder av honom, jag vill inte glömma. Amandus var det jag har önskat mig hela mitt liv, min alldeles egna lillebror. Jag vill inte att folk runtomkring ska tycka synd om mig på något sätt och jag vill sörja för mig själv. Men att folk inte kan förstå att det inte bara är att gå vidare, att bara ta ett steg till i rätt riktning, allt är inte alltid så lätt som de kan se ut ifrån andras ögon. Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta för han är det bästa som har hänt mig men jag får inte ha honom hos mig, jag kommer aldrig få hålla honom. Men min bror det kommer han alltid att vara vad folk än vill säga, tycka och tänka…

Du finns i luften när jag andas i vinden när morgondagen randas I Nangiala du har fått ro en liten ängel så söt och go

(Talar/skriver kanske som om Amandus fortfarande skulle leva ibland men det är för att han lever inom mig och han kommer alltid vara min lillebror, min ängel)

// Storasyster Lina

En bild som betyder väldigt mycket:
- Amandus med en present som han fick av mig…